swedishteen.blogg.se

detta kommer vara ett extremt långt inlägg, så det är en varning, läs och kommentera bara om du verkligen bryr dig om mig.

 

allt började i juni när det var ett konvent som hette storcon, på storcon så träffade jag en kille, som jag gillade väldigt mycket, och han gillade mig.

efter konventet så åkte vi hem till mig, och vi blev tillsammans dagen efter, av någon anledning så skapade själva förhållandet en deppresion hos mig.

den här killen hade hållt på med droger i ca 5 år redan, och han introducerade mig till det också.

 

jag som var deppremerad upptäckte att vissa droger hjälpte mot många saker, särskillt ångest.

det gjorde så att jag kunde sova, äta, hjälpa folk och hjälpa mig själv, saker jag inte hade kunnat göra tidigare utan problem.

jag blev snabbt beroende och började göra detta varje dag, flera gånger om dagen till och med.

 

undet mitt och denna killes förhållande så bråkade vi varje dag, om absolut inget, och det kunde ske att han slog till mig inte jätte hårt i ansiktet.

 

ca en månad senare så skulle vi gå på näste konvent närcon, under konventet hände massa skit som att jag oh denna kille gjorde slut.

jag blev även kär i en annan kille.

han hjälpte mig må bra, även de 4 ggr jag försökte ta självmord på plats.

 

det första som hände när jag kom hem var att jag bröt ihop och grät en hel natt, skärde även upp armen och förblödde.

som tur för mig så har jag jätte fina vänner som är sjukt bra på att övertala mig om att livet är värt att leva.

 

efter denna händelse så började jag stänga ute de dåliga känslorna helt, och släppte ut allt när jag kom hem.

 

en annan dag efter allt det här så skulle jag, en annan kille och en tjejpolare fixa lite (kul) och det ända vi kunde göra var att ringa mitt ex, varav när vi skulle träffa honom och lämna pengarna så var han borta på "saker".

han försökte strula med mig mot min vilja, slog mig i ansiktet för att visa "vem som bestämmde", drog runt mig i håret, han knivhotade även mig och utpressade mig.

 

efter detta så började min mamma supa ordentligt igen, villket gjorde så att jag skapade massa problem hemma, vi började bråka en massa igen om inget.

samtidigt som mina vänner började ta avstånd från mig, och jag skulle börja på gymnasiet.

 

så jag började gymnasiet som en av de t mest deppiga jag någonsin varit, men hemmaproblem och drogproblem.

 

skaffade dock snabbt vänner som jag bryr mig om väldigt mycket.

men det hjälpte inte min psykiska situation.

mådde fortfarande piss, bråkade fortfarande med mamma, drogade fortfarande, hade fortfarande självmordstankar, fortfarande anorexia, hade fortfarande extremt mycket skuld för saker jag hade gjort, och hade fortfarande mina diagnoser.

 

min situation har inte förändrats, stänger fortfarande ute problemen, men de finns alltid där.

 

till er som har läst allt detta, ni är mina riktiga vänner och den enda anledning till att jag finns kvar, så om ni tycker att jag är jobbig när söker närhet och alltid kramas, är det för att jag behöver det och för att jag älskar er.

så snälla ha överseende med att jag är högljudd, jobbig, klängig och framför allt konstig, men det är min fasad för att klara av allt som händer. annars hade jag inte funnits här längre