om en peerson.
det är helt sjukt att jag har inte pratat med dig eller träffat dig på flera månader.
det är helt underbart och outhärdligt att jag fortfarande har pirr i magen när jag ser en bild på dig eller hör ditt namn.
det plågar mig inifrån och ut att jag kunde ha eller rättare sagt inte ha gjort något som hade ändrat dagens situation.
min kärlek till dig är oändlig, inte som kärleksintresse, utan min kärlek till dig som personlighet, vän och underbar människa.
du hjälpte mig extremt mycket under en tid där ingen annan gjorde det, och jag bad bara om mer...
jag skulle ha varit tacksam för det jag fick, och nöjt mig med det.
om det fanns en sak som jag skulle kunna önska mig just nu är det att du inte skulle hata mig, jag är medveten om att det är mitt fel, och jag önskar att jag kunde fíxa det.
men det kan jag inte, det enda jag kan göra är att vänta och låta mina känslor för dig rinna ut i tomma intet.
hur kan man älska en person så det gör ont, men ändå inte vill att det ska sluta.
om du läser det här vill jag att du ska veta att jag är ledsen.
